KRÖNIKA

Oktober och livet återvänder.

Vi är många på landsbygden som sedan länge sett fram emot höstmånaderna (vilket vi gör år ut och år in om sanningen skall fram) – inte för att det äntligen blir mörkt i en snabbt försvinnande värme eller för att vi är udda existenser som tycker att sommaren bara är en jobbig transportsträcka.

“Det är jakten som formar livet för många människor runtom i vårt avlånga land”

Wolter Stackelberg, krönikör

Nej, det är jakten som formar livet för många människor runtom i vårt avlånga land. Norr över har de redan börjat med fågeljakt i fjällen, men framför allt är det älgjakten som satt igång en månad före oss här i söder.

Jakten är en livsstil och det handlar om mycket mer än att bara gå ut i skogen och skjuta vilda djur – ”panga” som en del vanvördigt uttrycker det.

Så enkelt är det inte.

Det finns många ingångsvinklar i jaktens mysterier.

“Inte bara att stå på pass”

Det är inte bara att stå på pass.

För en del bottnar det i ett genuint och grundmurat intresse för hundar – vare sig de skall hitta älg, änder, ripor eller skadat vilt, inte minst trafikskadat.

För att få fram duktiga hundar krävs ett handlag – men framför allt hårt och målmedvetet arbete.

Svart på vitt ger själva jakten svaret på hur ansträngningarna lyckats.

Det kan även handla om ett skyttesportintresse.

“Ingen jägare kan bara ta ut bössan någon gång om året och tro på framgång”

Ingen jägare kan bara ta ut bössan någon gång om året och tro på framgång.

Framgång kräver övning, där några övar mer än andra – och många tävlar på olika nivåer.

Det kan liknas vid den där frågan Stenmark fick av ”Plex” om ”tur”, där han ungefär svarade ”tänk vilken tur man har när man tränat mycket”.

Så är det även med skyttefärdigheterna i skogen.

Slutligen är det ett icke obetydligt mått av social samvaro kring jakten – där vänner, familj och grannar samlas runt ett gemensamt intresse med hårt arbete under dagen, god mat och mer än ingen historia under kvällen.

Och så mat förstås, giftfri och närproducerad – icke att förglömma!

Jakt är också att förvalta det vilda i vår natur.

Utan det vilda – ingen jakt.

Utan jägare – ingen jakt.

Utan hundar – ingen jakt.

“En rejält utsliten floskel”

”Hållbarhet” är en rejält utsliten floskel i våra dagar.

Ingen tycks förstå innebörden av begreppet ”hållbarhet”.

För den urbana allmänheten används ”hållbarhet” för allt som kräver investeringskapital, läs dina och mina pengar.

Tänk på etanolen, där alla mackar fick byggas om i ”hållbarhetens” namn.

Tänk på den omfattande satsningen på batteritillverkning i ”hållbarhetens” namn.

I min kommun har vi ett projekt (som jag berört tidigare) med uppfödning av lax, vars skit gödslar tomater – och energibehovet täcks med solceller, allt i ”hållbarhetens” namn.

“För mig är “hållbarhet” något som fungerar över generationer”

För mig är ”hållbarhet” något som fungerar över generationer.

Dit hör bland annat jakten, som konstigt nog är attackerad i ”hållbarhetens namn”, av människor som inte har en aning om jakt.

Genom att arter har tvingats in i vår fauna till förfång för såväl vilda som tama djur står hela landets jakt i förändring.

I bästa fall kan det betraktas som ”hållbart” så länge de tillförda djuren kan ta föda ur det ”hållbara” skafferi som våra skogar och betesmarker utgjort sedan hundratals år tillbaka.

“Till vilken nytta?”

Frågan är för vem det är ”hållbart” och till vilken nytta?

Vissa viltstammar är under tillväxt – andra under tillbakagång, så är det alltid och har alltid varit.

Till den sistnämnda kategorin kan vi sälla älgen som minskat i en rasande takt under senare decennier.

Vissa röster hörs om att älgen skall ”rödlistas” till och med.

Älgförvaltningen har sedan slutet av 1800-talet/början av 1900-talet varit omgärdat av en icke obetydlig byråkrati.

Till att börja med var det inte krångligare än att man centralt upprättade en jakttidtabell där vilka, och under vilka tider, respektive art var tillåten att jaga.

Älgen intog en egen division.

Där tilldelades licens av länsstyrelsen.

När jag var liten gällde licens även rådjur, vilket de flesta nog glömt bort.

Byråkratins kollaps. En byråkrati är som det mesta levande, den växer. En välvillig analys ger vid handen att varje byråkrat vill göra bättre än sina företrädare. Fortfarande kretsar det mesta runt älgen i jaktsammanhang, där länsstyrelsen med en palett av institutioner såsom Viltförvaltningsdelegation, Älgförvaltningsområden, Älgskötselområden och Licensområden skall tillse att älgstammen hålls i balans med hänsyn till alla tänkbara grupper.

En grannlaga uppgift, kan tyckas, med tanke på att basen för verksamheten varken har id-kort, IP-nummer, personnummer eller gör som man säger till dem.

“I det lilla, på den mark där det skall jagas, vet man i stort sett vad som finns i skogarna”

I det lilla, på den mark där det skall jagas, vet man i stort sett vad som finns i skogarna.

Ju längre upp i byråkratins vindlingar man kommer blir det till teorier och skrivbordsprodukter.

Älgstammen har minskat och jag vill påstå att det är byråkratiseringens fel!

Säkerligen ett kontroversiellt påstående och det kommer antagligen att bemötas, i den mån någon i politiken/byråkratin läser detta, med långa haranger om nödvändigheten av den organisation vi har.

“Ut i skogen nu!”

Det finns säkerligen de som kommer förfäkta utökad byråkrati, trots att den befintliga inte lyckats lösa sin uppgift, vilket skulle vara en lösning lika dum som att hälla diesel på en eld för att släcka den.

Hur man än vrider sig är det till syvende och sist den som har marken och bössan som skall göra jobbet.

Det är vad vi vill göra nu i höst, nästa höst och många generationer framöver.

Kalla det ”hållbarhet”.

Spetsa gärna med ”närproducerat” kött utan tillsatser.

Ut i skogen nu!

Du kommer antagligen inte att stöta ihop med en jakt – och om så blir fallet är det inte farligt.

Visa bara respekt.

Genrebild: Freepik