INSÄNDARE
Varför blir sorgen så personlig och varför blir man så ensam i sin sorg?
Det funderar jag mycket på i dessa dagar, efter att bekanta har förlorat nära och kära.
Det handlar om ens eget uppträdande inför människor med sorg, och lika mycket om hur man blir upprörd över hur andra människor agerar då de har sorg.
Redan 1961 genomgick jag min första stora sorg, genom att en älskad far gick över till andra sidan.
Det är min tro att liver fortsätter, som jag delar med lika många som håller med och det finns de som inte håller med.
Tänker i dessa dagar då Fars Dag närmar sig hur jag reagerade den gången.
När budet kom hade jag hand om min lillebror, som reagerade helt hysteriskt, så min gråt som var på väg fastnade inombords och där finns den kvar fortfarande 2023.
“Vad kunde jag ha gjort?”
Sorgen efter lille Far är lika stor idag som då och lite, lite dyker gråten upp ibland.
Det finns fler förluster, som kommit under livets gång och där gråten har varit en befriare.
Lilla mor (2001), älskad lillebror (2002), älskad make (2017) och en älskad son (2018), för att nämna de närmaste.
Minnessaker finns, som man tar fram lite då och då och smeker och minns, nuförtiden är det de trevliga minnena som råder.
Sorgen är densamma för dem, men lite med skuldkänslor för två (2) gick över på egen hand, så att säga.
Då undrar man vad kunde jag ha gjort för att förhindra detta?
De senaste dagarna har jag berörts av en makas beteende inför den avlidne maken, som inträffat nära mig.
“På nollpunkten”
Jag har så lite förståelse för hur man känner, då man innan begravning och inom tre (3) dagar rensat bort alla makens kläder och personliga tillhörigheter. De har redan skänkts bort eller kastats.
Det får mig att känna ”äntligen var hon av med den”.
Kärlekskakan är på nollpunkten.
Närma sig en människa i sorg är svårt för man vet inte hur.
Skulle jag ge ett råd är det att bara finnas där, många gånger bara för att lyssna.
Man behöver inte prata alls, men framförallt ÖVERGE inte en människa i sorg.
Visa i handling att du känner med henne/honom och förstår.
Det blir en dubbel ensamhet ganska lätt om man är frånvarande i sorgen.
Pongo Lindblom
Skribenten svarar för åsikter i denna insändare/debattartikel. Skribenter omfattas av källskydd och har rätt att vara anonym enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Skicka insändare till redaktionen@oskarshamns-nytt.se
