LÖRDAGSKRÖNIKAN
Igår var det fredagen den 13:e och jag hoppas att ni klarade er igenom dagen utan större missöden.
Det är ju såklart skrock att just en speciell dag skulle innebära att man har mer otur än annars. Eller?
Egentligen är ju alla med på att helt logiskt kan ju inte en dag och en siffra påverka oss, lika lite som att hur stjärnorna rör sig kan förutsäga framtiden. Ändå läser många horoskop av nyfikenhet och jag tror en hel del människor är lite extra försiktiga och vaksamma om den trettonde i månaden råkar vara en fredag.
“För egen del så har jag en annan otursdag”
Thomas Wennerklint, krönikör
För egen del så har jag en annan otursdag. Fredagen den 4:e oktober, och nu ska jag i en personlig och utlämnande berättelse ta er igenom just den dagen 2019.
“Mycket dåligt beslut”
Som vanligt åkte jag hemifrån strax innan halv åtta på morgonen och lämnade sonen på skolan i Kristineberg. Därefter begav jag mig ut på E22:an och styrde kosan mot jobbet på gymnasiet i Mönsterås.
När jag närmade mig Emån kände jag att det körde på rätt bra i magen och eftersom jag har en ganska orolig sådan så funderade jag på om jag skulle stanna vid rastplatsen och gå på toaletten.
Det gjorde jag inte för det kändes ändå som att jag skulle klara mig fram till jobbet.
Det visade sig vara ett mycket dåligt beslut.
För det blev värre och när jag var på Torp-rakan, alltså den långa raksträckan innan man kommer in i själva Mönsterås City, gick det inte längre.
“För att uttrycka det klart och tydligt så gjorde jag helt enkelt ner mig där jag satt i bilen”
För att uttrycka det klart och tydligt så gjorde jag helt enkelt ner mig där jag satt i bilen. Det låter inte vackert, men så var det.
Jaha, det var bara att vända bilen vid Forsa-infarten och sedan köra norrut igen, men jag var tvungen att stanna och hämta en filt från bagaget att sitta på innan jag kunde fortsätta.
Naturligtvis fick jag ringa till mina kollegor och be dem ta hand om mina elever som jag skulle ha första lektionen.
– Är det bilen? Undrade de.
– Nej, det är magen, jag måste hem och byta, kommer om dryg timme.
När jag närmade mig norra infarten till Oskarshamn kände jag ändå en viss lättnad. Så skönt att få komma hem och fixa till sig, duscha och byta om – sätta i gång en tvättmaskin.
Bara några minuter till så kommer det att ordna till sig.
Jovisst, tjena…
På vägen ner mot den lilla rondellen vid Norra Skolan hördes det ett obehagligt ”ka-donk” från bilen – och helt plötsligt har jag inget driv. Jag växlar och gasar men bilen drivs inte framåt. Kopplingen har rasat och förmodligen ännu fler saker.
“Det är ta mig f-n inte sant”
Mycket tankar far genom huvudet. ”Det är ta mig f-n inte sant” och ”vad har jag gjort för att förtjäna detta” är några av dem.
På något sätt lyckas jag ändå, tack vare den fart jag har, ta mig runt i rondellen och sedan mer eller mindre jucka mig in på Coop Kolbergas parkering. Där blir jag stående tvärs över tre parkeringsrutor och inser att det är så långt jag kommer med bilen.
“Mycket opassligt tillstånd”
Så för att sammanfatta så sitter jag, i ett mycket opassligt tillstånd, i min bil på Coop-parkeringen i Kolberga klockan kvart i nio på morgonen fredagen den 4 oktober 2019 och önskar att jag var någon helt annanstans.
Fågelvägen har jag bara en dryg kilometer hem, men det kändes som att det lika gärna kunde varit ett par ljusår.
Nåja, det var bara att sno jackan runt midjan och börja traska hemåt. Som tur var kunde jag ju ta den nya promenadstigen från Coop bort mot Knutsbovägen och då är jag ju i princip hemma.
På vägen fick jag ringa till Coop och förklara att det var min bil som stod på sniskan på deras parkering och att jag skulle åtgärda detta snarast, var bara tvungen att göra en sak hemma först…
När det var avklarat så tänkte jag att nu är eländet snart över, bara jag inte möter någon jag känner på vägen hem.
“Det blev ett kort möte och inget kallprat”
Jag hinner banne mig inte ens tänka färdigt den tanken förrän en av mina grannar dyker upp runt nästa krök. Han är ute och rastar sin hund, en hund han brukar ha med ut i skogen på jakt antar jag.
Det blev ett kort möte och inget kallprat, men den stackars hunden vädrade rejält i luften och undrade nog vad som försiggick. Stackars vovve. Jobbigt med känsligt luktsinne…
“NU är det bilen!”
Jag fick ju också ringa mina kollegor och meddela att: ”NU är det bilen!”
De bröt ihop av skratt. Vi känner varandra väl…
Men till slut kom jag hem och kunde sätta i gång operation sanering och lite senare var jag tillbaka på Coop. Ringde till försäkringsbolaget som upplyste att bilen måste till märkesverkstad, vilket innebar Kalmar. Hyrbil ingick i min försäkring, men det fanns naturligtvis ingen hyrbil på aktuell firma i Oskarshamn att tillgå, varpå jag i stället fick vänta två och en halv timme på bärgningsbilen för att sedan åka med den till Kalmar.
“Det skulle kosta minst lika mycket att laga den som hela bilen var värd. Inte aktuellt”
Där släppte bärgningskillen av mig vid hyrbilsfirman och fortsatte sedan till märkesverkstaden dit jag också begav mig när jag väl fått min hyrbil.
Verkstaden hade redan hunnit titta på bilen och det skulle kosta minst lika mycket att laga den som hela bilen var värd. Inte aktuellt.
Rådet jag fick var att sälja den i befintligt skick till någon som hade kunskapen att själv laga den. Killen på verkstaden avslutade sedan med att lite halvt finkänsligt säga att bilen inte kunde stå hos dem hur länge som helst…
“Skrattade så de grät”
Alltså hade jag nu en kaputt, icke önskvärd bil, ståendes på en bilfirma i Kalmar. Kul.
Hur som helst tog jag mig nu mot jobbet i Mönsterås och klockan var runt halv fyra när jag äntligen kom dit. En jobbdag som försvann helt enkelt.
Kollegorna och jag bara tittade på varandra när jag kom in och sedan drog jag hela historien utan förskönande omskrivningar. De skrattade så de grät och det gjorde även jag som nu fått lite distans till det hela.
Sonen såg lite undrande ut när jag hämtade honom i en ny, fin Volvo och dottern undrade när jag kom hem vad som hade hänt med vår egen bil.
“Fredagen den 13:e, du är ingenting mot fredagen den 4:e!”
Nu har denna smått traumatiska upplevelse blivit en historia jag kan plocka fram när jag vill liva upp stämningen lite, givetvis då i sammanhang där man känner sig bekväm. Den brukar uppskattas och nu har jag berättat den även för er.
Egentligen hade jag ju faktiskt lite flyt och min lilla devis att ”Inget är så illa att det inte kan bli värre” stämmer, för tänk om bilen rasat ihop två minuter tidigare ute på E22:an…
Hemska tanke – jag tror att jag hade lämnat bilen och sprungit till skogs för att sedan emigrera till någon avlägsen plats.
Så summa summarum: fredagen den 13:e, du är ingenting mot fredagen den 4:e!
Ha en skitbra helg!
/Thomas
Krönikör. Lärare som levererar lördagskrönikan om skolan, samhällsfrågor, sport och mycket mer. Åsikter som uttrycks i krönikan är skribentens egna.
